Reseberättelse - Maria Nilsson, Starka Betong

Bakgrund:

Gesha Pema Dorje är en munk som rest runt i västvärlden för att hålla teachings om buddhism, unconditional love, compassion och om hur man kan bli lycklig och må bra genom att göra gott för andra och vara en god medmänniska. Han har ägnat hela sitt vuxna liv åt att hjälpa fattiga och handikappade i Nepal och Indien.

Han själv är från forna Tibet och kom som liten pojke med sin familj över Himalaya till Nepal som flykting när Kina invaderade Tibet. Därifrån kom han senare till Dharamsala i Indien och har sedan dess verkat inom den tibetanska diasporan. Pema Dorjee är utbildad inom tibetansk-buddhistiska utbildningssystemet och har graden Geshe, vilket är den högsta graden. Han har parallellt verkat som lärare och rektor i Dharamsala samt blivit ålagd av Dalai Lama att bevara Bodong-traditionen inom tibetansk buddhism.

Jag mötte Geshela första gången 2010 i Sverige på en föreläsning. Blev nyfiken och besökte Katmandhu i Nepal och vi reste sedan till Lumla i norra Indien tillsammans med andra västerlänningar som vill göra något gott för andra.

År 2013 minns jag så väl att vi försökte sätta ut hörnen till den blivande flickskolan. Vi besökte fattiga byar i bergen och gav en peng och mat till äldre och handikappade människor som levde under fruktansvärda omständigheter. Men det var ändå flickornas omständigheter som mitt hjärta brann för. Att även flickor skall få en utbildning och en möjlighet i livet. År 2017 blev skolan färdigbyggd och flickor med olika bakgrund – föräldralösa och mycket fattiga, fick möjlighet att bli inackorderade på skolan. Jag blev själv engagerad och fick Starka till att bli intresserade av att sponsra tre flickors skolgång genom att finansiera mat, husrum och skola.

Idag: 

Nu år 2024 var det då äntligen dags att få mötas fysiskt för första gången med flickorna. Min resa började från Köpenhamns flygplats den 12 april. Den 13 april landade jag tidigt på morgonen i Delhi. Resan från Delhi skulle jag göra tillsammans med Gesha Pema Dorje och Lobsong, buddhistiska munkar, samt en finsk kvinna vid namn Paivi. Vi sammanstrålade i det Tibetanska området i Delhi. Det var härligt att ses igen. Dagen efter skulle vi åka med flyg till Guwahati för vidare resa mot Lumla, men det var dags för politiskt val och hela Indien är lite upp och ned så flyget blev inställt med kort varsel. Vi bokade tåg som också blev inställt men till slut hittade vi ett nytt flyg som verkligen blev av.

Väl framme i Guwahati hyrde vi en jeep med chaufför som skulle ta oss  till Lumla. Det blev 2 dagar på slingriga bergsvägar med mycket vägarbete längs med vägen. Vi stannade och sov en natt på ett munkkloster som förestods av en god vän till Geshela. Mycket tidigt nästa morgon smög jag upp tillsammans med munkarna på klostret för att höra på deras morgonbön som är mycket vackert och mäktigt att lyssna till.

Färden fortsatte mot Lumla och väl framme blev vi inbjudna till en mycket sen lunch hos en av medlemmarna till Lumla Committee – hjälpkommittén i Lumla som är helt ideell och består av fem medlemmar som hjälper fattiga och handikappade i närområdet till Lumla samt även är engagerade i flickskolan.

Det var ett mycket kärt återseende att ses efter 10 år och det känns som att komma till en andra familj med detta varma mottagande. Vi bor hos en familj som är väldigt engagerade i hjälparbetet i Lumla. Fadern i familjen är före detta rektor på en skola och frun är fortfarande lärare på en lokal skola.

Dagen efter ankomst är det då äntligen dags att få träffa flickorna på skolan. Vårt första fysiska möte och så spännande! Vi blir hjärtligt mottagna av alla flickorna, deras lärare och kokerska. Helt underbart att äntligen få ses och möta alla 27 flickorna som går på skolan. Vi fick välkomstgåvor som flickorna själv tillverkat i form av armband, broderade dukar med mera. Vilket arbete de lagt ner!

De tre flickorna som Starka varit med att sponsra sedan skolan blev färdigställd hade skrivit personliga brev som de överlämnade och kallar mig mamma. Knappt man kan ta in vilken kärlek och värme detta väcker i mig och de är så tacksamma över att vi hjälper dem till ett bättre liv med möjligheter. Det är även en gåva att ha möjligheten att få hjälpa andra så det är ”win win” för oss alla.

Jag och den finska kvinnan bodde hos flickorna itre dagar och vi umgicks och fick vara med hur deras vardag fortlöper. De odlar så mycket grönsaker de kan själva runt skolan. Ibland kommer det en hel flock apor och drar upp potatisen och förstör.

Flickorna går upp klockan 5 och börjar dagen med morgonbön/sång och därefter frukost och fixa till i rummet och sedan är det dags att gå till den ”vanliga skolan” för de äldsta flickorna och de andra flickorna är kvar och får sin undervisning på skolan på plats. På eftermiddagen när den traditionella undervisningen är avklarad är det lite fri tid och sedan hjälps man åt med de olika vardagliga bestyren som städning, tvättning, matlagning och sedan är det undervisning i bodongtraditionen inom buddhismen och slutligen läxläsning före sängdags.

Det är långa dagar, men flickorna är väldigt duktiga och får en fin utbildning även socialt med att hjälpa varandra och de olika bestyren på skolan. Detta kanske skulle vara en god idé att ta med oss hem till våra barn att hjälpa till mer och få en undervisning om hur man kan vara en bra medmänniska mot andra.

Vi gick långa promenader i den fina omgivningen tillsammans med flickorna och de visade oss allt som man kan äta från skogen – rötter, bär, blad, blommor och vad de kan vara bra för. Ja, vi fick lära känna varandra lite och umgås och det var verkligen härligt. Så fina flickor!

Vid vår vistelse i Lumla besökte vi även fattiga byar där bland annat ensamstående äldre och även en del handikappade fick en peng och mat. Det var den lokala hjälpkommittén som tog oss med på dessa resor. Det var jobbigt känslomässigt att se hur fattigt och enkelt en del lever, till exempel i ett plåtskjul av korrugerad plåt till väggar och tak. Vi är på en höjd cirka 3000 möh och det kan bli riktigt kallt på vintern på Himalaya. Den lokala kommittén gör ett så fint arbete helt ideellt och att få vara med och se hur de hjälper ger mig andra perspektiv på livet på djupet.

Vi besöker även historiska platser, buddistiska tempel och skolor. Naturen är fantastiskt vacker med bland annat rododendronbuskar med röda blommor och jakar som stövar runt och betar samt mycket vattenfall utför bergsväggarna ner till floden. Lumla ligger mycket nära både den kinesiska gränsen, forna Tibet och Bhutan och vi tog oss så nära gränserna vi kunde.

Efter en omtumlande vecka med mycket intryck så var det dags att börja bege sig hemåt igen. Vi vinkades av av alla 27 flickorna och familjen vi bott hos för att på tillbakavägen åka helikopter från Tawang till Guwahati. Den resan som med jeep tog 2 dagar tog nu 1h och 10 minuter med helikopter. Det var både otäckt och spännande att åka helikopter och få se bergsmassivet från luften. Väl tillbaka i Guwahati fick vi bo en natt på hotell för att sedan ta flyget tillbaka Delhi. Vi skiljdes åt i Delhi – jag, Paivi, Geshela och Lobsong och sedan bar det hemåt igen till Kastrups flygplats för min del. Väl hemma igen njöt jag verkligen av en varm dusch och en riktig toalett och tänkte tillbaka på två händelserika veckor och reflekterar över hur bra vi har det här hemma på ett sätt. Men vi har samtidigt mycket att lära om hur vi kan bry oss om varandra och hjälpa varandra och att detta faktiskt hjälper oss att få känna glädje i att vara en lite omtänksammare människa och att få göra skillnad för andra.